Tant Factor

Jag håller på en präktig tant. Det är illa, inte ens 20 år fyllda och jag håller på och bli tant. Jesus, man kan ju tro att jag lider av en lätt form av omvänd 20 år kris (Ålderskris, vem? jag? inte!)

Igår kväll skar jag små grönsaker som förberedelse (mindre jobb, mindre slösad tid på morgonen) och imorse lagade jag omelett, jag som inte ens gillar ägg? Dessutom har jag börjat föredra lugna hemmakvällar och att gå och lägga mig tidigt för att läsa. Det som räddar mig från att bli en total tant är att jag läser den här boken.

Jag får väl ta och rycka upp mig med ett litet rave eller något, snart.

Commercial Couture

Jag tycker ju om mode och flådiga märken lite sådär i smyg. Idag när jag klickade mig runt på internet, så hittade jag någon som nämnde 'Disney Couture'. Jag var tvungen att undersöka detta närmare och hittade bevis bland annat här på att detta existerar.
Min åsikt i frågan är, om du har pengar att lägga på designer things, ha lite klass och lägg den på något av alla de fina designers som finns. Försök inte att klänga dig kvar vid barndomen och om du funderar på att lägga pengarna för att köpa till ditt eget barn, spara besväret. När man är liten vill man inte ha ett dyrt och halvsofistikerat halsband. Man vill ha glittriga pärlor som man kan göra egna halsband av och en mamma som sätter sig ned och hjälper till att pärla pärlhalsband.
Det finns ju vissa människors stil som skulle kunna passa till Disney Couture, möjligtvis en harajuku flicka, men jag tror även att de satsar på lite mer originalitet

The Office

Jag har blivit en äkta 9 till 5, kontorsmänniska. (nästan)

Det är lite lustigt, men det finns vissa karaktärsdrag som kommer på köpet:

- vissa startsidor på webbläsaren, har nu blivit en livsviktig dagsrutin
- morgonkaffet i morgonmuggen (eftermiddagen är en annan mugg) och den lätta irritationen om någon tagit "din" mugg
- en speciell företagsröst när du svarar i telefon
- vissa kläder i din garderob är inte roliga att ha på helger för "dem har jag ju på jobbet"

Jag lyssnar ganska mycket på webbradio för att få timmarna att gå, och har nu glidit in i träsket av bands myspace sidor.

Veckans 3 favoriter är följande:

Pixel8 - SMK har fått någon som ger dem a run for their money. Väldigt blip-blop men lite mörkare undertoner. Helt enkelt en bättre version av Boss for leader.

Milk Kan - Akustiskt hiphop, proper london indie blokes gone hiphop. väldigt intressant.

(Baron von) Luxxury - Ingen nyhet på musikscenen, men jag är fast på Sweet and Vicious.

Go strong or go home

Jag satt på internet och läste på lite olika mindre stora nyhetssidor. Då jag plötsligt såg en liten oansenlig google-annons för ett bantingspreparat (så som det alltid brukar vara är det inte bantingspreparat så är det billig nätshopping, parfymer e.t.c.)

För det första hade detta preparatet en väldigt underlig slogan under sitt namn. Det var denna slogan som fick mig att reagera:

"Gå ner 5 kg i veckan, det är inte normalt!"

Ursäkta, men jag tror inte att det är bra att framställa sin produkt som något som får kunderna att känna sig onormala. Antagligen menade de "gå ner 5 kg i veckan, otroligt men sant!" Dock tror jag inte att de stakars människorna som faller för en gel som du smörjer in där du vill bli smalare (det går inte att punktförbränna fett...) vill känna att Det Är Inte Normalt (se försäljare med jazz-fingers som ropar ut detta med collgate-leende.)

Dessutom, när man klickar på den lilla obskyra länken hittar man "citat" från Oprah Winfrey och stora respekterade nyheteskanaler. Jag känner bara att jag vill säga till den som marknadsför produkten att "hjärtat, jag tror du är helt fel ute.."
För det första, om du skall citera betydelsefull namn, då är det nog praktiskt att länka/visa upp bevis på att de faktiskt sagt det. På denna punkten är denna hemsidan ett stort fail to impress faktum.
Dessutom, hur troligt är det att BBC har uttalat sig om en viktminskingsprodukt? Enligt hemsidan så säger de: "Tänk dig: en vegetabilisk gel som tar bort hunger och aptit."
Men detta uttalande är ju varken positivt eller negativ. Om man kollar upp detta och ser vilket sammanhang det är nämnt i tvivlar jag på att det är något att ha på produktens hemsidan.

But then again I could be wrong.
ha

Ni får ha överseende med att jag är en negativ fisk idag, men jag tycker verkligen inte att bantingsföretagen lyckas. Skall man sälja en skitprodukt som förmodligen inte fungerar så kan man väl göra det med lite mer övertygelse och ambition. Till exempel muta någon forskare som kan uttala sig positiv och ha små redigerade filmsnuttar där man framställer uttalande om produkten som väldigt positiva. Kom igen företagen, halvhjärtade försök vinner inte över någon förutom möjligen stakars osäkra medelålders damer.

One, two, three: here we go again

Mindervärdeskomplex suger! Så fort någon lyckas snabbare, bättre eller större än mig så känner jag någon smått liknande panikkänsla. Det är helt ok om personen i frågan verkligen har kämpat för det eller förtjänar det. Men människor som bara glassar omkring, skolkar och röker hasch borde inte få uppnå saker utan ansträngning. Det borde vara lag på det.

Jag vet inte varför jag får en sådan knäpp. Jag tror det är på grund av den underliggande tanken att någon kan uppnå något utan ansträngning som du, personligen, jobbar hårt för och kanske inte uppnår i alla fall. Tanken på att some kids just have an easy ride. Det är lite sjukt att det kan vara så ojämnt fördelat.

Nog tjatat. Här kommer dagens låttips: David Cronenberg's Wife - I do know

Would you forgive me no matter what I'd do?
Even if it made you physically sick

A man´s worst friend

Idag har jag kommit till en insikt. Jag har funnit att det finns en grupp män i samhället eller kanske bara i Göteborg som inte för sitt liv kan skilja snygga skor från fula skor.

Jag vet att man inte skall kritisera andras klädsmak och det gör jag normalt sett inte. Men när man ser män på spårvagnen eller på stan som för övrigt har en klädstil som uttalar att de försöker vara fashionable. Varför, varför och igen varför har man då på sig svinfula skor?

Exempel:

En man i kanske slutet av 20 eller börjar av 30 års ålder står på spårvagnen. Snygg frisyr och välvårdat hår. Skjorta med en pullover över och en öppen ytterrock. Ner till har han ett par jeans, som kanske inte såg ut som denna säsongens men det var ändå snygga och välvårdade. Hans kläder var matchande men inte too-mathcy-matchy

Sedan har han FULA GAMLA SLITNA SMUTSIGA gympaskor på fötterna som är i bjärta färger(gömt under smutsen) och totalt skär sig mot hans annars välvårdade klädstil och den exklusiva portföljen som han har i handen.

Detta är bara ett exempel, men det finns sorgligt nog många många fler

Pipe up your tweed?

Idag när jag i min lite halv-krasslighet, jag har varit sjuk non-stop i typ en månad, (what's up with that?) Så skulle jag vid lunchtid ut för att köpa lite förnödenheter på mitt hood´s ICA.
När jag passerade Handels såg jag en Äkta Professor! Han hade en brun läder kuvert-portfölj, äkta tweedkavaj, kostymbyxor, fin skor, mustasch och pipa!
Jag trodde att det var ett utdött släkte!

Dessutom när jag passerade honom så fluktade hans piprök förbi mig på gatan och det luktade ganska så sött, på ett sätt som defintivt inte definierar vanlig tobak.
Kanske är det så man klarar av att vara professor på Handels?