Ring Island

Det är jag, Kristian Anttila och trehundra arbetare med stämpelkort som cyklar mellan skuggorna av lagerhusen, under måsarna, på den alltid så grå ring island. Lastbilarna visslar förbi och har sedan länge konkurerat ut den nu, både av glömska och vegetation, igenslummade järnvägen. Röken från skorstenarna blandas ut med molnen och får vattnet i hamnen att verka ännu gråare och mer ogenomträngligt. Här kommer dagarna att staplas efter varandra likt pärlorna i ett halsband som ligger bland damtussarna under en byrå. Men inom mig växer tankarna, inspirationen och kärleken för musiken.
Jag har börjat sommarjobba och kommer förmodligen inte utföra några underverk förrän till hösten.


Över till något helt annat, nu på morgonen i min försening(självklart sov jag för länge), tvingades jag ta vagnen till ring island. Vem ser jag inte på vagnen om inte självaste Mindy Lara. Jag tänkte gå fram och säga hej, då jag träffade henne för någon månad sen, då hon intervjuade mig och min klubbkompanjon för GP-tv inför vår klubbpremiär. Men precis när jag är på väg fram till henne sätter sig en kille brevid henne, på platsen som just blivit ledig. De satt och smågullade, så jag antar att Mindy har skaffat sig en pojkvän (fast jag kanske inte bara har någon koll, de kanske har varit ihop hur länge som helst?) Jag kan bara säga att det värmde mitt hjärta, good for her. Hon jobbar hårt varje vecka för att ge oss en glimt av vad som är värt att besöka i klubbväg, varje helg. Hon förtjänar absolut att vara lycklig, den söta klubbflickan.

Lyxproblem

Vi har väl alla lyxproblem? Det finns inte det pålägg man vill ha på mackan. De kläderna man vill ha på sig är inte rena. Man vet inte vad man skall lägga sina pengar på, en ny cd eller en ny tröja?
Listan kan göras lång, när man pratar om det allmänna

Men jag tänkte att jag skall ta upp mina lyxproblem, när det kommer mig för:

Lyxproblem 1.
Jag går igenom hela min långa telefonbok men hittar ingen som jag vill ringa och bjuda in för att sitta på balkongen med mig och prata om livet.

They live by night

Jag var på en fika med en klubbvän, ni vet de där människorna man träffar på klubb och aldrig tror man skall kunna träffa utanför en klubb och utan en fylla. Men i sommar skall jag verkligen se till att lära känna de människor som jag träffar som är trevliga, utanför klubbarna.
Som vilken annan dag som helst när jag är för nära andra långgatan, hamnar jag på dennas fina skivhandel och jag införskaffade en ep som jag stått och fingrat på ett tag.
They live by night.

The question of doubt

Jag kom och tänka på en tanke/teori som jag får en känsla av att jag har gått och burit på ett tag. Jag kommer inte att klassificera detta som en klubbteori eftersom det kan utspela sig utanför klubbar också, var som helst där det finns alkohol egentligen. Den går ut på att:

Hur vet vi att människor handlar så som de vill när de är fulla/alkoholpåverkade?

Jag menar att vi har väl alla gjort någonting som vi ångrat under influensen av alkohol? Sagt någonting som vi inte menat eller gjort någonting som vi inte menat.
Samtidigt så kan vi inte anta att allting som vi gör när vi är fulla är saker som vi inte menar, eftersom alkoholen i en del fall får människor att verkligen säga vad de menar eller göra saker som de alltid velat men inte vågat göra.
Det är detta som gör det situationen så problematisk då vi inte kan avfärda fulla människor som mindre uppriktiga med sina handlingar samtidigt som vi inte kan lita på att de verkligen menar vad de gör.

Jag tror att för alla människor som har en ådra av att älta eller överanalysera är situationen med vad man skall tro om fulla människors handlingar ofta ett problem som spär på ältandet på ångest-söndagar. Jag har även ofta funderat över människors handlingar dagarna efter en fest eller annan alkohol-relaterad tillställning. Då man alltid möts av den eviga frågan "Menade denna personen vad han/hon gjorde eller inte?"

Det som jag har kommit fram till att det finns inga regler som man kan gå efter. Du kommer aldrig få reda på om din gamla klasskamrat verkligen tycker elakheterna denne sa om dig och till dig på klassfest-återträffen. Du kommer aldrig få reda på vad som hände med ditt heta ragg som du hånglade upp en hel kväll och som sedan försvann spårlöst när solen började bryta igenom natthimmeln igen.

Jag har bestämt mig för, även om jag kommer på mig själv med att gå ifrån det, att det som händer och sägs när människor är fulla kan vara trevligt för stunden och de menar de säkert också just i det ögonblicket. Men upprepas det inte av samma person i ett nyktert tillstånd så räknas det helt enkelt inte.

Klubb teorier

Vi vet ju alla att jag är ett KlubbKid, eller hur? I alla fall, som någon så fint formulerade det:

"Sanna, din hobby är att gå på klubb"

Detta har eskalerats under våren och det har dessutom utvecklats till en mycket mer social än alkohol fokuserad grej. Men sen är jag ju också en sådan person som kan gå fram till folk och börja prata med dem även om jag inte känner dem och även om jag är nykter. Men som sagt nu i vår har det flitigt sprungits på klubbar till höger och vänster i Göteborg. Detta har fått mig att få ett antal olika teorier som rör olika klubbar men som främst rör klubbar i allmänhet. Jag får ofta en något oklar jag-är-inne-på-lite-mer-än-mitt-första-glas-vin-önskan om att jag hade med mig en penna och ett block så jag kan skriva ner mina teorier på plats (orka fippla ner det på mobilen under diskokulan på dansgolvet). Jag drar mig dock för att faktiskt gå över gränsen och ta med mig block&penna då detta skulle framställa mig till någon form av förlegad SovjetSpion eller möjligen en representant av en b-klassad bugetvariant av något Insiderprogram om ungdomars dekadenta livsstil.
Så det kommer lite då och då att presenteras teorier som jag skrivit ner på mitt block med min penna när jag kommer hem till min kammare efter en fartfylld klubbkväll(finns det några andra?)

Teori 1.

Något som jag skulle säga är ett vanligt fenomen eller om jag skall vara på den säkra sidan är ett vanligt fenomen för mig när jag är ute på klubb är:

De bästa låtarna/De låtarna man vill dansa till allra mest spelas alltid när man står i toalettkön.

1.)Jag skulle kunna säga att detta kan avgöras på att människorna i toalettkön alltid står och smådansar, det är ju inte så många som känner att det är legitimt att släppa loss helt i en toalettkö.
Men jag kanske bara misstolkat för många toalettköer av panik-kissnödiga flickor?

2.)Man får inte dra några paralleller om att det skulle vara lika lätt/smidigt att dansa i toalettkön då här finns inte den skog av andra dansade människor runt en. Det bör även tas med i beräkningen att släppa loss i toalettkön är hyfsat opraktiskt eftersom här passerar en strid ström av människor på väg in och på väg ut från toaletten. Dessutom som det ofta är i tjejtoalettkön en kö som sträcker sig utanför själva förrummet till toaletterna är det inte önskvärt att stå på den plats där man förväntas hålla i toalettdörren då man bestämmer sig för att leka rave. Dessutom är det ofta av någon anledning blött/nersölat/halkigt som en isrink på golvet alltså kan ett vågat dansmove få oanade konsekvenser.

3.)Detta är ett fenomen som bara flickor råkar ut för och inte för att dra alla över en kam, men som den fördomsfulle skulle säga dansar flickor mer än pojkar. Dessutom är våra toalettköer generellt sätt alltid längre (detta är ju en hel diskussion i sig, som jag inte tänker gå in på). Det undantag som jag kan spekulera i är att killkön till toaletten är längre på gayklubbar men jag vågar dock inte säga detta som ett faktum eftersom jag i ärlighetens namn inte kan hävda att jag besökt en sådan.

Till något helt annat, jag måste bara uttrycka mig beundran och min förvåning över att denna artist dök upp i mitt huvud som ett luddigt festivalminne från förr. He keeps on being something else. Henry